ideella funktionärer för Mora IK i 120 år.
”De började något år in på det ”glada” 60-talet och båda intygar att det är lika roligt och spännande nu, 60 år senare.”
Hans Niburg och Håkan Eriksson har tillsammans varit ideella funktionärer för Mora IK i 120 år. De började något år in på det ”glada” 60-talet och båda intygar att det är lika roligt och spännande nu, 60 år senare.
– Vi älskar ishockey, kalla oss gärna hockeyidioter, förklarar Hans Niburg och Håkan instämmer.
Hans ska hem och käka som hastigast, sen väntar den första av tre matcher på fyra dagar i sekretariatet. Både A-lag och juniorer.
– Jag brukar sköta klockan och kontakten med situationsrummet. Det blir inte mål förrän situationsrummet meddelat mig om det blev mål eller ej. Är det mål gör jag tummen upp till domarna och spelet kan gå vidare. Det tar lite tid, men det är viktigt att domslutet blir så rätt som det bara går, säger Hans.
Båda två har växt upp ett stenkast från nuvarande Smidjegrav arena. Håkan minns:
– Innan det byggdes en rink här brukade vi åka skidor utför backarna. Planen flyttades hit från Hantverkargatan 1959. Det var kul att se schaktmaskinerna, och det var många som hjälpte till att skotta undan jordmassorna och plana ut marken.
Spelarna bytte om i gamla badhuset, bortalaget bytte om där, eller i brandstationen. Sträckan mellan rinken och badhuset, cirka 200 meter, måste spelarna gå till fots och bära utrustningen själv.
Men de hockeyintresserade ynglingarna var på hugget.
– Man gick fram och frågade om man fick bära skridskorna och klubban. På så sätt kom man in gratis, berättar Hans Niburg.
På den tiden skottades isen och läktarna för hand.
– Så småningom köpte klubben in en Belossläde med isskrapa och två hjul. Den var riktigt rolig att köra. På läktarna fick vi fortsätta med handskottning, förklarar Håkan.
– Vi kritade planen ur en 200 liters tunna, som en gubbe fick röra hela tiden. Vi målade alla cirklar och linjer direkt på isen och använde spik och snöre för att cirklarna skulle bli exakt runda.
1963 anlades konstfruset med ammoniakrör. Men anläggningen orkade inte med hela ispisten på samma gång.
– Vi spolade banan i tre sektioner. Lill-Strimma var den enda som fick åka på den nyaste sektionen. Strimma är enligt mig den störste spelare Mora IK haft, förklarar Håkan.
– När vi spelade i Stockholm reste sig publiken och skrek när Strimma tog sats bakom målet.
Spolningen som skötts med slang, blev mer avancerad när entreprenören Gösta ”Sambo” Johansson skaffade en gammal grön Anglia som försågs med 1000 liters vattentunna och en ”matta” av säckväv som hjälpte vattnet att flöda jämnt.
– Anglian var häftig. Undrar vart den tog vägen, har för mig att den hamnade på Sollerön, funderar Håkan!
I oktober 1965 spelades en oförglömlig match mot AIK. Det regnade hela tiden och isen täcktes i tre perioder av ett flera centimeter tjockt vattentäcke.
– Vi hackade hål vid utvisningsbåset så att vattnet kunde rinna undan. ”Matchen” slutade 0-0 och borde egentligen inte ha spelats.
1967 byggdes Mora Ishall, det som idag utvecklats till en relativt modern Smidjegrav arena. En av Håkans uppgifter är att borra upp hålen vid målburarna med borrmaskin. Hans är lite av allt-i-allo i sekretariatet. De konstaterar att det blivit allt svårare att få tag på funktionärer.
– I våra unga år var det en ära att få hjälpa till. Frågar man någon nu står dom med händerna i byxfickorna, ”Vad får jag för det”? Det enda vi fick var en korv med bröd och jag har nog ätit tusentals mazariner, skrattar Hans.