Gunnar Faleij

Ishockeyklubben Mora IKs grundare

Klubbledare 1935-1958

Född 1909 och uppvuxen i Stockholm. Utbildad till ingenjör. Via äktenskap med morakullan Inga-Greta Landeck kom han att bosätta sig i Mora. Han hade flera olika sportsliga inriktningar. I tjugoårsåldern började han att ägna sig åt racerbåtssport. Som arrangör ordnade han motortävlingar på Saxvikens is i Mora. Det rörde sig om både isracing och biltävlingar. Mest känd kom han att bli som tävlande, då han satte flera hastighetsrekord.

Ishockeysporten kom till Dalarna redan i mitten av 30-talet. Gunnar Faleij introducerade detta genom att 1935 bilda klubben Mora IK. Kunskaperna gällande sporten hade han inhämtat av en kanadensare vid namn Marie-Albert Bourget. Han bodde under ett par år hos familjen Faleij i samband med studier i Stockholm. Året efter Mora kom ishockeyn till Leksand, men det dröjde till hösten 1946 innan sporten vuxit sig så stark att Dalarnas Ishockeyförbund bildades. I den första styrelsen invaldes Harald Andersson som ordförande. Bland de övriga deltagarna Thore Mattsson och naturligtvis Gunnar Faleij. I sitt engagemang för Mora IK kom han att anta flera roller. Han var spelare, tränare, domare, lagledare, reseledare och ordförande.

Hur ishockeyn introducerades i Mora berättade Gunnar själv i den jubileumsskrift som gavs ut till Mora IK:s 30-årsfirande 1965:

Man kan inte påstå att ishockeysporten från början anammades av dalaklubbarna med någon större entusiasm. Det var faktiskt ganska trögarbetat när jag vintersäsongen 1931/32 försökte mig på att införa ishockeyn i Mora.

Jag hade under mina studier i Stockholm helt gripits av ishockeysporten och trodde fullt och fast att det var den nya tidens melodi.

I Mora spelades det bandy av alla de pojkar som var ägare till ett par skridskor och det var med synnerligen stor skepsis som grabbarna sneglade på de ishockeyklubbor och puckar jag hade tagit med mig till IFK:s i Mora sjöbandy bana på Saxviken.

Jag lade alla klubborna i en hög och sade åt grabbarna att den som vill kunde låna en klubba och försöka sig på att göra en dragning och få iväg pucken mot bandymålet.

Efter en stunds demonstration av hur man får iväg pucken på höjden blev jag tillsagd, att nu skulle det spelas ”tvåmål” i bandy och jag blev anvisad att hålla till med mina ishockeydemonstrationer på baksidan av bandymålet. Helt hastigt fann jag mig vara ensam med mina klubbor och puckar.

Samma händelse upprepades varje gång jag försökte mig på att värva några ishockeyproselyter och jag förstår att grabbarna tyckte jag borde begripit, att bandy det var ett isspel som landsorten gått in för och att ishockey var någon slags exklusiv stockholmsidrott.

Mitt misslyckande sporrade mig emellertid till nytt försök nästkommande vinter och jag anskaffade då två dussin ishockeytröjor och en del övrig utrustning som drogs ned till Saxviken på en spark. Tanken var att eftersom spel mot två mål tycktes vara det som mest intresserade grabbarna så skulle jag hoppa över de tråkiga demonstrationerna med målskott. Med lock och pock fick jag sedan grabbarna att klä ut sig till två ishockeylag och börja spela tvåmål. Som tur var så befann sig Saxviksisen vara spegelblänk, så att pucken gled som en oljad blixt efter isen.

En del av grabbarna blev så intresserade att de nästa gång kom självmant och frågade om de fick låna ishockeygrejerna. Några ishockeyregler var det ej som tillämpades men jag försökte i alla fall lära ut en del om offsideregeln, som grabbarna för övrigt tyckte var synnerligen ”idiotisk”.

För att inte kollidera med bandyn övertalade jag några av de mest ishockeyintresserade att hjälpa till med att göra iordning en mindre ishockeybana närmare land som omgärdades med en sarg.

Snart började det anlända grabbar med egna inköpta klubbor och jag förstod att det första slaget för ishockeysporten var vunnet och att ishockeyn hade börjat få sitt grepp om grabbarna.

Sitt första fotfäste fick dock ishockeysporten i Mora när genom frivilliga krafter den första landbanan anlades mitt i centrum av samhället. Utan ceremonier invigdes banan 1934 med improviserade så kallade byamatcher. De byar som hade de flesta lovande ishockeyspelarna var Öna och Östnor med snabbskrinnarna John Cans och Gunnar Eriksson i spetsen.

Till detta kan fogas några rader ur ett brev till Mora IK, som Folke Heimer från Falun skrev i november 1984. Heimer var 1935 målvakt i IFK Moras bandylag och året därpå blev han materialförvaltare i Mora Ishockeyklubb.

”Vi bandygrabbar var inte intresserade av de stela, långa och klumpiga ishockeyklubbor som Gunnar Faleij visade upp. Men till slut råkade Faleij nämna att en hockeyplan bara var stor som en tredjedel av en bandyplan. Och då tände det till och vi blev intresserade. Orsaken till omsvängningen var att vi alla var jättetrötta efter vinterns snöskottning av den jättestora bandyplanen. Spelarna och sektionen skötte ensamma om snöskottningen. Den enda hjälp vi hade var häst med släde.”

Nu handlade det om en mindre plan att skotta och det gjorde att så gott som alla stöttade Faleijs initiativ om ishockeyn.

Mora IK:s första styrelse bestod av ordförande ingenjör Gunnar Faleij, vice ordförande K.G. Gustafsson, sekreterare och kassör Erik Sandén samt klubbmästare konstnären Sven Östberg och materialförvaltare herr Folke Heimer. I styrelsen ingick också herrar Ivar Åberg och Erik Wedin.

För att få in kontanta medel till ishockeyns förhållandevis dyra utrustning anordnades en uppvisning i konståkning med svenskt och norskt deltagande. I samband med Vasaloppet anordnades också flera isgalor och uppvisningsmatcher. Men det var sällan som ishockeyn visades upp. När det gällde att dra publik trodde man mer på isracing, motorcykelfotboll och trav.
Gunnar Faleij kom att avlida efter en tids sjukdom 1998.