Ishockeyplanen vid Hantverkargatan revs 31 januari 1959 för att bereda plats för ett nytt hyreshus. Läktare och annat löst virke och användbart material flyttades till den nya planen nere i Smidjegrav. Ett stort antal frivilliga hjälpte till att bygga upp Smidjegrav. Sargen var dock ny och sattes upp med hjälp av yrkesskolan med läraren Gunnar Kånåhols. Elbolaget hjälpte till med det elektriska, nya ljusarmaturer sattes upp.
Tomten mellan Mora centrum och Hemulån markbereds inför byggandet av ny ishockeyplan. De första åren var det naturis som gällde, innan konvertering till konstfruset utfördes. I fonden skymtar Mora kyrka. Den vita byggnaden är det tidigare DKP-bageriet, som sedermera kom att rivas. Fotograf Nils Storm.
Men det var fortfarande naturis som gällde. Konstfruset låg ännu längre fram i tiden.
Smidjegravsbanan invigdes 1959 med match mot Kanada, det blev förlust 1-11 för Mora.
Sargen snickras av fr vä John Halvarsson, Nisse Norin, Nils Såsser och Bengt Grännsjö.
Närmare än så gick det inte att komma för publiken. På detta avstånd gick det att känna luftdraget från spelarna.
Publiken började ”bo in sig” i Smidjegrav, men det var primitivt för både publik och spelare. Spelarna måste fortsättningsvis klä om i badhuset och promenera till och från i arenan i alla väder. Åskådarna hade bra översikt över rinken från läktarna och belysningen fungerade, men det sanitära var en katastrof. Bland annat saknades toaletter. Trängande behov fick uträttas i intilliggande snödrivor eller Hemulån.
Osäkerheten kring naturisens status och inverkan på träningsmöjligheter för spelarna ledde till önskemål om konstfruset. Lagom till Mora IK:s återkomst till allsvenskan säsongen 1962/63 var frysrören på plats. Men kylan från ammoniakrören räckte inte till hela rinken på en gång.
”Vi spolade banan i tre sektioner, Lill-Strimma var den ende som fick åka på den nyspolade delen,” berättar mångårige funktionären Håkan Eriksson.
Isen och läktarna skottades för hand. ”Så småningom skaffade klubben en Belos släde med isskrapa och två hjul. Läktarna fick vi fortsätta att handskotta. Vi kritade planen ur en 200 liters tunna och vi målade alla linjer och cirklar direkt på isen.
Nästa initiativ för hantering av ismakeri kom i form av en ombyggd grön Ford Anglia med 1000-liters tunna i ”baksätet” och säckvävsmatta bakom. Ungefär samma princip som Einar Jansson uppfann på Hantverkarbanan.
Men klubben började tröttna på de primitiva förhållandena. Mora Konstisbanekommitté skrev genom Oscar Bjurström till Mora kommun i september 1964:
”Mora konstiskommitté får härmed göra framställan om att en betongläktare med omklädningsrum, toaletter, duschanordningar etc. uppförs å ishockeybanan genom kommunens försorg.
”Banan saknar som bekant sanitära anordningar och bristen på toaletter är särskilt märkbar vid matcherna. I pauserna måste man då släppa ut publiken utanför banan, vilket i sin tur kräver extra kontrollarbete. För spelarna är bristen på toaletter särskilt besvärande. Omklädningsrum med tvättmöjligheter och duschanordningar saknas helt. Mora IK kläder om i badhusets källare i mycket primitiva lokaler, där laget måste kläda om i omgångar på grund av bristande utrymme.
Gästande lag måste hänvisas till badhuset eller brandstationen, som låg över 800m bort. Transport med buss var nödvändig. Besvärligheten med omklädsel så långt från banan är störst efter matcherna då spelarna ska promenera lång väg, ofta i sträng kyla. Domare och övriga funktionärer har knappast någon möjlighet att komma inomhus i pauserna. Det enda utrymme vi har för omklädsel är ett litet materialrum.
Sedan Mora IK kommit till allsvenskan kan man förvänta större intresse från press samt radio-TV. Press och radiofolk har tyvärr inga möjligheter till drägliga arbetsförhållanden på banan och ej heller finns utrymme för dessa att komma inomhus i pauserna.”
Diös byggde betongläktaren som markant ökade kvaliteten på Mora isstadion, men fortfarande var klubben beroende av vädrets makter, vilket framgick med förskräckelse när Mora tog emot AIK i oktober 1965. Regnet öste ner i tre perioder och det som utfördes på rinken hade mycket lite med ishockey att göra.
Funktionärveteranen Hans Niburg minns:
– Vi hackade hål i isen vid utvisningsbåset så att vattnet kunde rinna undan. Matchen slutade 0-0 men skulle egentligen inte ha spelats med tanke på allt vatten.
Matchen blev i alla fall en påminnelse om de bistra villkoren med att spela elithockey på en månskensrink. Rivalen Leksands IF hade redan byggt en inomhushall när kraven på en liknande lösning började spira även i Mora. Det var självklart för många att Mora IK i fortsättningen skulle behöva spela i skydd för vädrets nycker. Planer för en hall började anta mer och mer konkreta former.
Smidjegrav något år före ishallsbygget. Bilden visar den s k jordläktaren mot hyreshusen på Hantverkargatan.
Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg i grön tröja på Smidjegravs is.
Backen Per-Arne Hübinette.
Till vänster i bild syns det vita huset som innehöll kylaggregatet till isen.