1939-59 Hantverkargatan

Gunnar Faleij ägde en bit mark i centrala Mora vid Hantverkargatan och såg en möjlighet att förlägga banan dit. Den skulle bli Mora IK:s första riktiga arena, med plats för tusentals åskådare strax intill där den rödteglade polisstationen står idag. Där är ett hyreshus byggt på andra sidan Millåkersgatan sett från polishuset. Det finns flera överskådliga bilder, som visar var planen låg, i Mora kommuns bildarkiv.

En betydande del av projektet hann dock utföras innan ärendet kunde behandlas på formell kommunal nivå. Det hela utvecklades till ett ”svartbygge” och nämnden hotade med ”rättsliga åtgärder”. Hårda ord utväxlades.

Ingenjören Gunnar Faleij var en erkänt god organisatör och van att få saker gjorda. Men när han alldeles för sent sökte kommunens officiella tillstånd att få ”planka in” ishockeyplanen brast det för kommungubbarna.

Mora kommuns byggnadsnämnd tyckte enhälligt att allt gått för långt och alldeles för snabbt. De konstaterade, det folk hade undrat en längre tid, nämligen att verksamheten var väldigt omfattande, minst 80 lastbilslass matjord hade körts iväg att byggnadsarbetena pågick för fullt.

Sakägarna i kvarteren agerade med missnöje. De skrev: ”Enär byggnadsföretag påbörjats inom kvarteret Balder 7 utan att vare sig ritningar eller tillstånd från rågrannar mig veterligt uppvisats för byggnadsnämnden meddelas detta till er kännedom för vidtagande av de åtgärder som på er ankommer för förhindrande av byggnadsföretaget och bortförande av det som redan uppförts”, påpekade en sakägare och klargjorde i alla fall att denne skulle överklaga ett eventuellt tillstånd.

En enhällig byggnadsnämnd uppdrog åt ordföranden Lindén att snarast tala den företagsamme ingenjören till rätta och klargöra att åtal väntade om han inte gjorde som nämnden lagligen förväntat sig.

Den nya isbanan påbörjades för att bli något helt annat än den ”knaggliga” och svårskötta isplätten vid nuvarande Kulturhuset. Banan/arenan skulle förses med stabila läktare, belysningsstolpar, jordkabel till serviceanläggningen, dessutom 300 watts lampor. Faleij ”bekände” det som gjorts utan officiellt tillstånd, den 16 oktober 1937.

Det löste sig utan rättslig åtgärd. Banan färdigställdes 1939 och ”Hantverkarbanan” blev hemvist för Mora IK fram till 1959, då hockeyn flyttades till sin nuvarande plats i Smidjegrav, strax utanför centrum.

Åke Elfvendahl var av en av de många ungdomar som ”hängde” vid den ihopspikade naturisbanan med södra kortsidan mot Hantverkargatan. Rinken höll nästan stipulerade mått, två meter dock kortare på längden men det hade ingen större betydelse.

Åke växte upp bara något hundratal meter från rinken och började med hockeyn innan 15-årsåldern, tillsammans med några kompisar från området.

– Vi tillbringade all ledig tid på rinken. Vaktmästare Einar Jansson skötte det mesta kring isbanan. Han konstruerade en vattentunna på medar som fördelade vattnet från den jättelånga slangen. För att göra så jämn is som möjligen monterade han längst bak ett tygstycke som lät vattnet sprida ut sig alldeles jämnt. Vi hade oftast jäkligt bra is. Även om det kunde vara ”mesost” på ena planhalvan och kanonis på den andra, när solen låg på, så fick det gå.

För att hålla banan spelbar måste ungdomarna hjälpa till dagligen.

– Vi hjälpte till att dra den 50 meter långa och tunga svartbruna spolslangen från vattenposten till isbanan. Det var ett ganska tungt jobb, men isen blev erkänt bra till slut.

Vaktmästare Einar Jansson hade en hjälpreda som instruerade de 15-åriga MIK-killarna.

-Ture Magnell hette han och såg alltid till att isen var bra. Men när det hade snöat, och det gjorde det verkligen på den tiden, fick vi skotta av bara sjutton. När det var som allra värst hade vi häst och släde. All snö vi skrapade upp måste ta vägen någonstans så vi skottade över sargen. Det blev bra för publiken som kunde stå på snöhögarna alldeles intill spelet. Gunnar Faleij hade en egen torr loge intill banan.

– Fantastiskt spännande och roliga matcher, minns Åke Elfvendahl.

Spelarnas omklädning hade däremot ingen brytt sig om. För att få duscha av sig svetten, inte minst efter holmgångarna mot Leksand, blev badhuset på Vasagatan en fast punkt.

–  Vi fick till slut ett omklädningsrum i badhuset ett par hundra meter från rinken. Det fungerade det också. Ingen var bortskämd. Det var en fantastisk stämning i Hantverkararenan med upp till 3000 personer i publiken. Lennart Lind skötte högtalare och musiken, det var en fantastisk stämning.

 Åke läste till elektriker. Han avancerade inom ishockeyn. 20 år gammal tjänstgjorde han ”lumpen” på Jägarskolan i Kiruna.

– Jag spelade med Kiruna AIF. Det fanns två rivaliserande lag i Kiruna, AIF och IFK Kiruna, som aldrig var sams. Vi spelade häftiga matcher i gamla Matojärvi ishall där det var skitkallt. Jag fick spela med Lennart ”Klimpen” Häggroth som blev världsmästare nåt år senare.

I Mora IK var det idealiteten som gällde. På den tiden fanns inga spelarlöner.

– Vi fick själva betala skridskor som kostade cirka 350 kronor. Vi fick betala slipning, ibland mellan några matcher, för 15 kronor. Klubbor stod klubben för. Det fanns två sorter, en ”Handwood Two”  som var lättspelad och en ”Dreamliner” som vi lärt oss skjuta skott med men som gick sönder vid slagskott. Materialförvaltaren var vansinnig på oss som sköt sönder klubbor hela tiden. ­- Det fanns tuffingar också! Erik Jäderström hade inga strumpor innanför målvaktskridskorna. Det blev kallt, men så var det på den tiden. Inget gnäll.

Nedanstående bilder kommer från Mora Bygdearkiv