Peter Hermodsson

Klubbdirektör 2011-2023

Efter tolv intensiva år valde Peter Hermodsson att avsluta sin tjänst.

Ronnie Rönnkvist arbetande för hockeysverige.se gjorde efter Peters avgång en intervju med honom 2023. Peter berättar om sin gärning och varför han valde att sluta.

– Jag kommer ihåg att min pappa, Göran, tog med mig till Malmö isstadion då vi bodde där. Vi skulle kolla på Malmö mot Bäcken där Ulf Sterner spelade. Det var första kontakten med hockeyn, berättar Moras före detta klubbdirektör och fortsätter:
– När vi skulle flytta upp hit var familjen på en ”rek-resa” för att kolla vart vi skulle bo. Då var det hockey i Smidjegrav. Jag stod utanför och hörde ljudet där inifrån och blev fascinerad. Nästa match fick jag gå på och efter det var jag fast. Jag har följt Mora sedan vi flyttade upp 1975 och har stått i klacken under många matcher i tonåren. 

Idolen var en legendar från Morgårdshammar. 
– Hasse Hansson var min stora idol och även Johnny Hansson (från Leksand) då han dök upp här. 
– När jag tittade på landslaget gillade jag Hans Jax mycket. När jag var liten och spelade landhockey med kompisarna hemma på gatan skulle jag vara Hasse Hansson eller Hans Jax, säger Peter Hermodsson med ett lätt skratt och fortsätter:
– När jag sedan själv skulle börja spela hockey, jag höll mest på med fotboll, visste farsan inte så mycket om hockey. Jag önskade mig i julklapp en hockeyutrustning. Mina föräldrar köpte då på EPA här i Mora en tröja, ett par byxor och strumpor. Givetvis hjälm och skridskor, men jag hade inga damaskhållare, benskydd eller armbågsskydd. 
– Där kom jag ut till pojkar 10 år och saknade flera skydd. Ivan Hansen och Malte Steen var tränare då. Jag hade aldrig stått på ett par skridskor innan så det var en tuff uppgift. Jag höll i en och en halv säsong och försökte, men var för långt efter så det blev ingenting. Det blev fotboll i stället. 

Hur blev det aktuellt att börja jobba för Mora IK?
– Efter att jag bott i Skåne under 27 år återvände jag till Mora 2011. Då kom ”MAS”, Mats Eriksson, från valberedningen hit ut och frågade om jag kunde tänka mig att sitta med i styrelsen som ledamot. Jag svarade ja eftersom jag följt Mora under alla år och varit en supporter på långt håll i och med att jag hade bott i Skåne. Jag såg det som en ära att få sitta i styrelsen. 

Kom du från näringslivet då?
– Närmast kom jag från Unisport Scandinavian AB där jag suttit som koncernchef. Innan det hade jag 14 år i IT-branschen. Det var mycket med marknad och sälj i chefsbefattningar. De flesta bolagen var på börsen så det var en lärorik resa. Hela den här IT-svängen som var så hajpad under 90-talet var en rolig resa att ha varit med om.
– Jag hade inte jobbat aktivt med idrotten mer än att jag hade suttit i några styrelser och tränat min sons fotbolls- och innebandylag. 

Vad trodde du styrelsearbetet i Mora IK skulle innebära?
– Jag såg ganska tidigt då jag kom in i styrelsen att man nästan bara tittade på A-laget och ekonomin i klubben. Det här förvånade mig lite faktiskt. Med mina ögon från näringslivet tyckte jag att klubben saknade olika perspektiv i styrelserummet. 
– Klubben behövde ha ett större omfång. Ungdom hängde löst och var självförsörjande. Det kändes lite konstigt hur klubben jobbade utifrån ett styrelseperspektiv. 
– Jag tyckte att hela styrelsen skulle åka i väg och göra ett strategiarbete. Jag gillar strategiarbete. Det har legat mig varmt om hjärtat på alla företag jag jobbat på i näringslivet. Att ha visioner och mål för hela verksamheten.
– Vi åkte i väg och tog tillsammans fram en bra treårsplan för klubben. I samma veva sa klubbdirektören, Johan Sares, upp sig. Då bestämde styrelsen, där även jag var med, att vi skulle ta in en rekryteringsfirma för att hitta en ny klubbdirektör.

Nya klubbdirektören kom att bli Peter Hermodsson.
– Jag fick frågan en bit in i processen om jag kunde vara intresserad. ”Intresserad kan jag vara”. Dock visste jag inte då hur extremt mycket arbete det skulle visa sig vara. Jag tackade ja, processen rullade i gång och jag fick jobbet. 

Innan Johan Sares satt Jan Simons som klubbdirektör i Mora IK. Med andra ord var det ganska stora träskor att kliva i.  
– Janne höll inte med om allt jag gjorde, men han sa det face to face. Det tycker jag var en av hans styrkor. Jag upplevde inte att han sprang runt och pratade med alla. 
– När jag förändrade styrningen av ungdom, ekonomi och mycket annat kunde Janne komma upp och säga ”Vad gör du nu?” Ibland var vi överens andra gånger inte. Det var äkta, rakt och han accepterade att vi inte gjorde saker på samma sätt. 
– Jag är sprungen ur det kommersiella och skulle göra Mora IK till ett företag med mina erfarenheter och idéer. Möta upp med den digitala världen och kommersiella kraven från sponsorer. Långt ifrån hur det såg ut på 1970 och 80-talet. 

Det blev också en del gnisslande inledningsvis. 
– Det var tufft för många. Till exempel var det en del som inte ville använda datorer utan dom satt i stället och gnällde ”vad ska vi ha det där för?”
– Klubben var uppbyggt mångt och mycket med lönebidrag för att spara pengar. Plus att det var leverantörer som hade band till klubben och haft det under många år som agerade bank. 
– Det ville jag förändra. Vi skulle bli en förening som skötte sig ekonomiskt. Företag som lade in pengar skulle få ett värde tillbaka. Jag ville inte ha ett beroende av sponsorer, att dom skulle gå in och sköta likviditeten eller agera bank.

Allting som Peter Hermodsson hade planer kring när det gällde att ta in klubben i en ny era raserades ganska snabbt. 
– Jag blev varse om att arenans skick var fruktansvärt dåligt. Där kom det första skelettet ur garderoben, vilket jag hade frågat om det fanns. Det fanns ju inga, var svaret…

Hur löste ni den biten?
– Att det kom upp överhuvudtaget var för att vår dåvarande driftchef på vaktmästeriet kom upp till mig för att säga upp sig. Jag hade kommit in i november och det här var i början på året därpå. 
– ”Jag orkar inte. Jag har haft en hjärtinfarkt och det går inte att sköta hela driften och underhåll för 100 000 kronor om året.” Till saken hör att vi ägde arenan.
– Jag bad honom ta det lugnt och berätta mer. Han berättade allt som behövdes åtgärdas och det blev en gedigen bruttolista. Då tog jag dit oberoende konsulter för att titta på hela arenan, göra en besiktning. 
– När konsulterna var klara visade sig att vi behövde sex miljoner inom sex månader för att över huvud taget kunna spela hockey. Vi behövde lägga mellan 30 och 40 miljoner för att klara av allt som behövdes göra. Det var en riktigt fet smäll i ansiktet. Det enda jag kunde göra var att gå till min ordförande (Patrik Andersson) och presentera det här. 

Hur togs det emot?
– Han och jag satte oss ner, gjorde en presentation hur läget var. Sedan ringde vi dåvarande kommunalrådet, Bengt-Åke Rehn, och begärde att få ett möte. 
– Vi träffades en kväll där vi körde hela vår presentation. Bengt-Åke var inte förvånad. Han sa mer eller mindre att när man sålde arenan för en krona till Mora var den i ett otroligt dåligt skick. Åren Mora var i elitserien lade man inte jättemycket pengar på arenan. Det var mest på ombyggnation. 
– Han tyckte att vi skulle titta på det tillsammans och se om vi kunde hitta en lösning. Då tillsattes det en arbetsgrupp med kommunens tjänstemän, Ernst & Young och jag från Mora IK. 
– Vi tittade på om kommunen kunde köpa tillbaka hallen och i så fall till vilket pris. Kravet från kommunen var att vi skulle göra en förhandling med alla kreditgivarna. Jag var tvungen att få ner 80 procent på alla lånen, lånen var uppe på 28 miljoner då, för att kommunen skulle kunna gå in och köpa arenan. 
– Det var tre banker och Almia… Jag visste att jag behövde komma ner till 10 procent för att det verkligen skulle bli av att kommunen köpte tillbaka arenan. Då var det ”shaky”. Vi behövde få in nya issystem och grejer innan serien skulle börja.     
– Vi lyckades. Alla banker gick med på det. Sista banken sa ja kvällen innan. Annars skulle vi ha blivit tvungna att skicka in en konkursansökan. 

Det här var inget Peter Hermodsson visste något om då han tog över jobbet i Mora IK. 
– Hela den processen med arenan tog två år. Bara det ett heltidsarbete för mig. Mitt jobb handlade då ingenting om business eller utveckla ungdoms-, junior- eller A-lag. Det här var vad jag levde för från morgon till kväll. 
– Jag fick hotbrev om att min familj skulle dö och att vi inte skulle belasta kommunen. Det var mycket media kring det här och någon krönikör skrev i Falukuriren eller Dala Demokraten att jag manipulerade kommunen. 
– Jag fick åka ner och ha radiosändningar med Rolf Hammar som jobbat med Vasaloppet. Han tyckte inte klubben skulle få hjälp med det här eftersom klubben inte skött sina åtaganden tidigare. Då pratade han om 1980 och 90-talet. Inget som jag varken kände till eller var delaktig i.
– Jag blev utsatt för en otrolig press. Det jag hade gjort var bara att vara helt ärlig lägga alla korten på bordet, att det här måste göras. Efter två år lyckades vi få igenom det här i kommunalfullmäktige under ett möte på Sollerön. Det räddade klubben och arenan i sista stund. 
– Från den dagen, om vi bortser från dom sju miljoner som Mora kommun investerade i samband med avancemanget till SHL, efter det att vi gått upp till SHL säsongen 2016/17, har kommunen lagt 30 miljoner i arenan, men fortfarande har vi en arena som inte ger några större intäkter. 

Varför ser det ut så med intäkter i arenan?
– Jag var ganska tuff i en intervju och sa att arenan inte var byggd för kunderna. Då blev jag kritiserad av det äldre gardet som varit med och byggt arenan.
– Det var inte menat som kritik till dom. Min åsikt var att, 2005/06, borde man haft med sig någon med kundperspektivet och marknadstänk när arenan skulle byggas om. 
– Det var byggubbar som gjorde att fantastiskt jobb. Helt enastående. Jag fick ta ett möte med herrarna och förklara att jag inte ifrågasatte deras jobb. Jag ifrågasatte att man inte tänkte kund. Vi säljer fortfarande bland de minsta i hockeysverige sett till antal åskådare beroende på att det är så trångt och köerna långa även om klubben har infört expresskassor och flera mobila kiosker. 

En viktig sportslig brytpunkt för Mora IK var då Jeremy Colliton 2013 tog över som coach. 
– Jag ska inte ta åt mig äran helt själv för vi var många med i det beslutet. Vi hade rekryterat Patric Wener som både huvudtränare och sportchef, men resultaten uteblev tyvärr. Det var mycket gnäll i korridorerna, men även press från styrelsen som ville se någonting annat på isen. 
– Johan Alcén hade spelat med Colliton i Rögle och sa innan säsongen att han skulle bli en bra center hos oss. Jeremy hade haft hjärnskakningar så det var en ren chansning, men det visade sig att han var exakt vad Mora IK behövde. Dessutom var han inte så dyr enligt våra mått mätt. 
– Han och familjen kom hit och det visade sig att han var grymt bra. På en träning innan tredje matchen körde han ihop med en annan kille och fick hjärnskakning igen. Det var ingen stor smäll, men han var helt borta. 
– Under rekryteringsperioden av en ny tränare hängde Jeremy mycket i hallen. Patric ville att alla som var skadade skulle komma ner varje morgon. Jag pratade med Jeremy och bad honom komma upp och snacka lite. Vi tog en kaffe på mitt kontor och pratade om Patrics tränarfilosofi. Jeremy var väldigt öppen med vad han inte tyckte fungerade i gruppen. Vi kände båda att vi var som två kompisar som satt och pratade.
– Vi hade dessutom mer eller mindre bestämt att han skulle få åka hem till jul och inte behövde hänga kvar. Han kände väl själv att hans karriär var slut.

Allt eftersom gick det sämre för laget. 
– Det blev mer press från styrelsen. ”Ragge” (Roger Johansson) var assisterande. Han var på mig om att vi behövde göra något. Vi hade Per Lundell på J20 så jag frågade om vi skulle flytta upp honom i stället så skulle Patric få plocka bort sig själv. 
– ”Ragge” sa att han tyckte att vi skulle ta Jeremy. Jag sa att jag också hade tänkt på det men också att aldrig styrelsen skulle gå med på det. ”Det känns helt rätt, men då får du vara med och sälja in det här”. 
– Jag och ”Ragge” tog in Jeremy och sa att vi ville satsa på honom. Han blev så klart chockad eftersom han hade börjat packa för att åka hem. ”Vi kan inte lova någonting. Du måste först träffa styrelsen. I stället för att jag och ”Ragge” går till styrelsen får du och jag göra det Jeremy. Sedan får du berätta hur du vill driva laget”, sade jag.
– Det föregicks såklart av långa samtal om hur han ser på hockeyn och allt det där. Jag tog med mig Jeremy på ett styrelsemöte där han fick berätta vad han stod för och vad han ville göra. Styrelsen lyssnade och blev betagna av denna unga mans presentation. Han avslutade lite fint med att han skulle vara väldigt stolt om han fick äran… och så vidare. 
– När Jeremy lämnat rummet satt jag kvar och det var alldeles tyst. Jag sa ”nå vad säger ni nu? Alla tittade på varandra och samtidigt ”klart att vi ska ha honom”. Vår dåvarande ordförande, Arne Grahn, stod upp för beslutet trots hård kritik från flera håll, vilket skapade arbetsro för mig och Jeremy.

Inledningen av Jeremy Collitons tid som coach i Mora var ändå inte speciellt övertygande resultatmässigt. 
– Vi hade sponsorer som kom upp på kontoret och frågade hur vi kunde ta en tränare som var hjärnskadad. Det var allt möjligt. Han var ung och oerfaren. Alla ifrågasatte beslutet så det blev en väldigt hård press på mig under ett par månader, men jag var övertygad om att det var helt rätt beslut. 
– Han började med 1–2, 1–2, 1–2. Samtidigt såg jag hur grabbarna gillade honom och han betydde jättemycket för oss. Efter den säsongen satte vi oss ner och bestämde att vi behövde bygga laget annorlunda. Satsa ungt och att importerna ska vara bäst, men också ta bort alla härdsmältorna ur omklädningsrummet. 
– Jeremy och jag gjorde tillsammans en treårsplan där vi skulle gå upp till SHL, men vi gick upp redan andra säsongen. Vi följde vår plan stenhårt och det spelade ingen roll om det var en gammal moraprofil eller någon annan. 
– Vi hittade nya spelare lite överallt. Jag hittade Patrik Karlkvist i Västervik. Jacob Nilsson som var andracenter i division 1 hos Tingsryd. Jeremy hittade Linus Johansson i Storhamar. Pierre Engvall i Frölunda, Mathias Bromé i Asplöven och många andra
– Många av våra värvningar ifrågasattes skarpt. Billiga löner och så vidare, men killar som blomstrade i Mora. 

Kommer du ihåg känslan då ni tog klivet upp till SHL?
– För mig var det mest en jättelättnad. Jag var inte hysterisk. Två säsonger innan mötte vi Malmö borta i kvalet. Vi hade åtta forwards borta och sex juniorer med. Matt Fornataro åkte runt med bruten fotled. Vi fick inte ihop allt eftersom många var hemma och skadade. Vi hade ett stolpskott med 1:30 kvar. Hade det blivit 2–2 skulle vi fått möta Leksand i bäst av sju, men vi hade inte haft en chans eftersom vi hade så många skador. Då sa Jeremy att det var rätt det som hände för killarna hade lärt sig mycket. 
– Säsongen efter hade vi matchen där vi kunde förlora med 4–0 i Leksand för ändå få kvala. Leksand körde över oss med publiken bakom sig. Mål i första bytet. Alexander Hilmersson hade öppna mållägen, men kunde inte göra mål. Hade vi fått ett mål där skulle matchbilden förändrats Det var helt surrealistiskt. Killarna var helt förstörda efteråt. 
– Jag gick då ner till Jeremy, kramade om honom. Då sa han till mig att nästa var är det vår tur. Vi gick också upp 2016/17. Det behövs tur såklart, men inte bara. Varje position var genomtänkt, varje spelare…
– Laget vi byggde säsongen 2016/17 kostade 5,9 miljoner. Sedan adderade vi två miljoner från våra sponsorer på hösten så vi kunde värva Viktor Amnér, Mattias Lassen, Christoffer Björklund, Christian Engstrand och Matt Bailey. Det bevisar också, vilket är underbart, att det inte alltid är pengar som avgör i framgång. 
– Jag kommer också ihåg i samband med avgörande matcherna 2016/17. Då gick jag ner i omklädningsrummet lite forcerad. Då sa Tomas Mitell till mig: ”Du behöver inte vara här nere. Det finns inget du kan göra här. Vi kommer vinna med 4–2. Det har du mitt ord på. Sköt sponsorer och läktarna så tar vi hand om grabbarna”. Det här hade han såklart helt rätt i. Tomas är en otroligt kompetent och smart tränare.

Hur har relationen med Leksand varit under åren?
– Bra, men det har jag haft med alla klubbar och klubbdirektörer. Däremot såg jag tyvärr en stor förändring senaste året vi kvalade mot varandra. Då var det inte längre det här familjära. Det var mer hatkänslor mellan klubbarna. 
– Något jag inte varit ute och pratat om tidigare är att det kastades mat från logerna i Leksand på våra spelarfruar, men också på mig och min familj. Man kallade min fru och dotter för morahoror. Det var en helt annan mentalitet i arenan som jag inte känt de andra åren. Tidigare var vi rivaler på isen, men kunde ändå ha en schysst dialog mellan klubbarna. 
– Det hade gått överstyr och var även en annan ton mellan tjänstemännen. Jag säger inte att det var Leksands fel utan det var från båda hållen. 
– Vi körde Globen ihop och det hade aldrig gått om vi inte hade en bra relation med Anders Doverskog och mellan klubbarna. Det var två team som gick in och jobbade dygnet runt för en av dom finaste grejerna som gjorts mellan Mora och Leksand tillsammans med utomhusmatchen. 

Du har aldrig varit rädd för att säga vad du tycker och tänker. Bland annat har du tagit strid mot SHL då det gäller pengafördelning och andra frågor, hur har det här påverkat dig, familjen och så vidare?
– Jag var satt i en roll för att göra vad som är bäst för Mora IK. Det innefattade även att jag ska kunna se min familj i ögonen när jag kom hem från jobbet. Jag är inte någon kappvändare. Tycker jag något är fel försöker jag påverka i det tysta. Går inte det, vilket oftast är omöjligt i svensk hockey för det finns inga forum att sitta ner och diskutera framtidsfrågor, då är media små klubbarnas enda påtryckningsmedel. 
– Jag har fått stöd från folk som jag tycker är viktiga ute i landet, det vill säga är fansen.. Det är också för fansen vi spelar, vilket vi aldrig får glömma.

Hur har responsen från klubbarna varit då du varit ute och satt ner foten?
– Jättebra från klubbarna som är mindre, känner igen sig och spelar i Hockeyallsvenskan eller division 1. När jag kom in till SHL, det var ingen som var otrevlig, men heller ingen som jublade över att Mora IK dök upp där. Det var ingen som gav mig ”high five”, kramade om mig och hälsade oss välkommen till finrummet, så var det inte, säger Peter Hermodsson med ett lätt skratt. 
– Alla personer i sig var trevliga när vi tog en öl tillsammans, men jag tror inte vi delade uppfattning om vad som var bäst för svensk hockey. 

Vad har tiden som klubbdirektör i Mora IK kostat dig?
– Jag har kanske försakat alldeles för mycket när det gäller vänner och familj. När jag kommit in i bubblor har jag bara kört. Familjen har inte stått bredvid, klappat händerna och tyckt att det jag gör har varit okej. Hälsan har varit sviktande många gånger av all press. 
– Det har kostat en massa fina semestrar med min familj. Jag har inte kunnat ta ut hela min semester på många år, men det har varit självvalt. Det har inte gått och det har varit många år där det varit kris med arenan och dessutom pandemin. Då går det inte att bara åka i väg och ta semester. 

Du säger hälsan, på vilket sätt menar du då?
– Jag har opererat axlar, leder, mage, tappa synen på ett öga (ser bara 10 procent)… Jag tror mycket av det kommer från stresspåslag. 
– Folk säger att dom gått in i väggen. I så fall har jag gått igenom i tio väggar och aldrig varit sjukskriven under mina år i Mora innan jag opererade mig i höstas. Det har varit att jag velat visa alla att det går. 
– Vi sa ett år då vi klubbdirektörer i Hockeyallsvenskan satt och tog en öl ihop att vi alla nog har någon form av diagnos. För det är ”mission impossible” att få allt att gå ihop med alla ekonomiska krav. Vi ska vara lika bra som Frölunda och leverera samma produkt på isen, men vi är fem personer på kansliet medan en SHL-klubb kan vara 35. Vi har inte mycket pengar, men ska ändå tävla mot bästa lagen.

Vad är du mest stolt över under dina år i Mora IK?
– Att jag lyckats med uppdraget att klubben skulle bli mer kommersiell. Det var mitt uppdrag och idag är klubben företagsmässigt. 
– Den styrs företagsmässigt, vi har alla system, vi följer ekonomin på detaljnivå, IT och ligger i framkant med alla sådana grejer. Vi har kompetentväxlat och har väldigt duktiga människor på kontoret. 
– Nu får vi även en ungdoms arena i september. Den byggs på andra sidan av älven vid kastringen. Sedan är jag stolt över att det är så många hockeyspelare som kommit till vår trygga miljö i Mora, utvecklats och sedan studsat vidare. 
– Under mina år, jag vet inte hur många, är det en uppsjö av spelare som både hamnat i NHL, landslaget och SHL. Spelare som varit kantbollar när vi plockade dom till Mora. Spelare som inte jag legat bakom även om jag varit med om att ta hit killarna. Vi har duktiga ledare och jag tror att miljön i Mora är utvecklande. 
– A-lagsstaben med Johan Hedberg i spetsen har gjort ett starkt avtryck i klubben i många frågor under sina fantastiska tre år i Mora IK. Det pundet ska klubben förvalta och förädla. 

En viktig del för svensk ishockey i stort som Peter Hermodsson jobbade hårt för var arenakraven i SHL. 
– Genom mitt och kommunalrådet Anna Heds idoga arbete mot media fick vi bort arenakravet. Det var för att vi förde en hård debatt mot SHL och förbundet. Anders Larsson (ordförande Sv ishockeyförb) var här. Vi gjorde kalkyler på ”whiteboarden” och frågade honom hur man ekonomiskt kan försvara att vi ska låna 200 miljoner av skattebetalarnas pengar. Hur långt tid det skulle ta för oss att räkna hem det och om vi skulle bli degraderade, vad händer då. Jo då skulle det hamna i skattebetalarnas knä. Han höll med. 
– Sedan drev vi det här mot Jörgen Lindgren (tidigare vd för SHL). Jag gillar honom som person och han gjorde sitt för SHL, men i de här frågorna var dom ute på hal is. Anna Hed drev det här på kommunal och landsting, på deras möten. Att ska det verkligen vara så att man skapar regler i ett hockeyförbund som påverkar kommunerna, deras investeringsbehov och fördelning av pengar, också möjligheten att investera i det man ska göra, skolor och sådant. Då ska man i stället investera i en arena för hundratalsmiljoner som små kommuner inte har råd med. 
– Vi drev frågan från två olika håll. Vi gick inte med på att lägga dom här 150-200 miljonerna utan vi byggde om för elva miljoner när vi gick upp till SHL. Det drev vi stenhårt och då försvann arenakravet. Jag tror Oskarshamn ska vara tacksamma för det eftersom dom antagligen inte fått spela i deras lilla arena dom har idag. 
– Det har nog betytt mycket för drömmen hos alla mindre klubbar. Alla vill ha en ny arena, även Mora, men man måste göra det i en takt som klubben och samhället klarar av. 

Hur ser du på klubbens framtid?
– Mora IK:s största utmaning, tror jag, är generationsväxlingen på läktarna. Att hitta nya supportrarna. Vi har en äldre publik i Mora och jag är oroligt för att vi inte kommer lyckas fånga nya generationerna med allt annat som distraherar eftersom det är helt annorlunda att växa upp idag. 
– När jag växte upp var det bara hockey och landhockey under vintern. Det fanns inte så mycket annat att göra. Idag är det mycket annat som lockar ungdomar. Frågan är hur ska vi fylla arenan och bibehålla intresset för klubben lokalt? Det här är en jättestor fråga. Inte bara i Mora utan kring hockey i stort. 
– För Mora IK:s skull tycket jag att hockeyn måste tänka om och komma till det vi pratat om här under alla år, både Janne och jag. Att vi måste hitta seriemodeller som är attraktiva och som gör att klubbar inte behöver vara nära att gå i konkurs då lagen åker ur en serie. Det ska vara lätt att både gå upp och åka ner. 
– Vi måste titta på en annan pengafördelning så vi hittar en bra ekonomisk plattform för breddklubbarna. Tittar du idag så är det väldigt få spelare som är fostrade i SHL-klubbarna. Samtidigt har många klubbar, både i division 1 och 2, lagt ner runt om i Sverige eftersom det inte finns några pengar. 
– Det här påverkar även Mora IK och är anledningen till att jag är orolig för Mora IK på det sättet. Publik och ekonomi hör ihop. Vi måste sätta oss ner och se vad som är bäst för svensk hockey och inte vad som är bäst för en enskild klubb i SHL. 
– Vi har undvikit konkurs vi två tillfällen, sanerat ekonomin, har inga lån kvar. Ekonomiskt mår klubben bättre än den gjort på många år. Det egna kapitalet är nio miljoner efter den här säsongen, vilket är jättebra med tanke på att vi gått igenom en pandemi. Vi har ändå satt oss i ett bra läge. Sedan hoppas jag att man fortsätter att förvalta det. 

När det finns sådana här härliga utmaningar som du brinner för, varför väljer du då att sluta?
– Jag har redan haft många utmaningar och det finns gränser för hur många utmaningar man orkar med. Pandemins två år var inte att leka med. Arenan tog två år. Det är fyra år som inte handlade om ishockey och utveckling. 
– Dessutom har jag sprungit i hjulet. Jag har varit med om att gå upp i SHL, vi har åkt ur, kvalat… Jag känner att det är svårt att göra något nytt. 

Känner du dig klar?
– Ja, jag känner att jag är klar. Då ska man vara duktig nog att fatta det och förstå att det är dags att det kommer in någon annan med nya tankar, idéer, infallsvinklar och med ett driv liknande det jag hade innan pandemin.  
– Det finns redan alldeles för många ”gubbar” som passerad bäst före datum inom hockeyn. Jag vill inte bli en av dom
– Det här är en livsstil. Glöm att du kan gå till jobbet åtta och gå hem fem. Då ska du inte välja det här jobbet. Det kanske går i en storklubb, men inte i Mora IK om du ska få allting att fungera. 

Kommer du hänga i Smidjegrav när Mora har match?
– Ja, jag ska klaga på ”Hempa” (Daniel Hermansson) och ifrågasätta varför vi inte skjuta mer, skrattar Peter Hermodsson och fortsätter:
– Jag skojar såklart, men jag kommer självklart hänga i Smidjegrav. Min frus företag har varit sponsor under alla år och det kommer vi fortsätta vara. Jag kommer även vara en privat sponsor och stötta klubben. 

Vad ska du pyssla med framöver, du är trots allt bara 56 år?
– Jag har ingenting planerat, men har fått en hel del roliga förfrågningar. Vi har den här gården där vi sitter och nu tänkte jag ta ett år där jag ska få ordning på min hälsa, gå ner i vikt och hjälpa min fru här. Sedan får vi se vad det blir. 
– Just nu går jag inte ur askan in i elden. Jag vill landa och sedan välja något som passar en 57-åring bättre än att jobba dygnet runt och hela tiden springa i väg. Jag vill ha mer tid för min fru, mina barn och vänner. 
– Men Mora IK kommer alltid vara klubben i mitt hjärta, avslutar Peter Hermodsson med ett varmt leende och handen mot klubbmärket på tröjan.