Hans ”Hasse” Hansson

Nedan följer utdrag från en intervju med Hasse Hansson gjord av reportern Ronnie Rönnkvist för sajten hockeysverige.se.

Han är en av Mora IK:s största genom alla tider och har sin tröja upphissad i Smidjegravs tak. 17 säsonger gjorde han i klubben som igår tog klivet tillbaka till finrummet.

Morgårdshammar var under flera år ett av lagen som slogs om en plats i det som då hette allsvenskan. Man var också ganska duktiga på att fostra egna spelare. Bland annat kom VM-spelaren från 1969 på Johanneshovs Isstadion i Stockholm, Mats Hysing, från den lilla dalaorten. Även Mora storspelare Hans Hansson började sin hockeybana i just Morgårdshammar, brukssamhället i Smedjebackens kommun.

Hasse Hansson kom efter sin tid i Morgårdshammar att bli en av Mora IK:s absolut största och mest legendariska hockeyspelare sedan han kom till klubben redan 1966. Totalt spelade Hans Hansson 442 seriematcher för Mora IK under 17 säsonger och på dom gjorde han 746 poäng.

Idag är han pensionerad från sin gamla klubb i Ovansiljan där han efter sin tid i klubben fortsatte att jobba med ekonomi. Här berättar han bland annat om den jobbiga säsongen 1974/75 då Mora föll ur högsta serien och två av hans yngre lagkamrater gick ur tiden efter en trafikolycka mellan Mora och Falun.

Du är en av flera storspelare som kommer från lilla Morgårdshammar i Dalarna. Vad gjorde just er ort så speciell att växa upp i som hockeyspelare?
— Det var en svår fråga du började med, men det var mycket idrott i Morgårdshammar vid den här tiden. Både bandyn och ishockeyn var stark där då. Sen fanns det många äldre bra spelare som man såg upp till samtidigt som Morgårdshammar tillhörde, tillsammans med Leksand och Mora, dom starkaste klubbarna i Dalarna vid den här tiden.

Mats Hysing har vi nämnt som också kommer från Morgårdshammar. Vad betydde han och Bo Hansson (Hasses bror) med flera som förebilder?
— Visst var dom bra förebilder för oss yngre att se upp till när man var och tittade när Morgårdshammar spelade. Så var det ju.

Varför tror du att hockeyn lever en tynande tillvaro där idag?
— Det tog bara tvärt slut. Jag vet inte exakt när det var, men det blir väl lätt så när ett lag börjar ramla nedåt i seriesystemet och intresset på orten svalnar. Idag är det Smedjebacken som är traktens starka klubb.

När blev det aktuellt för spel med Mora IK i allsvenskan?
— Jag hade debuterat i Morgårdshammar redan som 14-åring. När jag var 17 år, inför säsongen 1966/1967, hörde helt enkelt Mora av sig och lyssnade om jag var intresserad av att komma upp och spela för dom.
— Jag kände väl egentligen ingen spelare i Mora sedan tidigare. Det kanske var någon som hade varit med i TV-pucken eller i något junior eller pojklandslagen jag spelat med. Det fanns inte, vad jag kan minnas, någon som jag kände speciellt väl inte.

Var det flera klubbar som ville knyta upp dig till sig?
— Det fanns väl några men av dom klubbar som hörde av sig var Mora den största så valet var ganska lätt.

Du gjorde 17 säsonger i Mora och det kom att bli den enda klubb du spelat för förutom Morgårdshammar. Var du aldrig less på Mora och ville flytta därifrån?
— Visst fanns det mycket anbud under mina år i Mora, men jag har alltid trivts väldigt bra här. Jag har aldrig riktigt hittat en anledning till att flytta här ifrån.

När ni missade att ta er till elitserien då man lade om spelordningen inför säsongen 75/76 måste väl Leksand och andra klubbar varit angelägna om att ta dig ifrån Mora?
— Jo då, både före och efter det att vi inte klarat att spela oss upp till elitserien. I Leksands fall var det väl egentligen tidigare än 1976 som dom visade intresse för mig. Även Brynäs hörde av sig liksom Stockholmsklubbarna.
— När det gällde AIK var det väl i första hand för att min äldre bror spelade där under många år (Bo Hansson) gjorde totalt nio säsonger för AIK mellan åren 1963-1972).

Under säsongen 74/75, när Mora som bäst jagade en plats i elitserien avlider två av lagets unga a-lagsspelare, Per Danielsson och Nils-Göran Olsson efter en trafikolycka. Dom är då på väg från Mora till regementet i Falun då dom körde av vägen.
— Det är många år sedan nu, men jag har inget speciellt minne av att vi tacklade det här händelsen på något annat sätt än att vi pratade väldigt mycket om det. Båda två som omkom var väldigt fina killar och lovande hockeyspelare så det var självklart mycket ledsamt det som hände. Men jag tror inte det direkt eller indirekt påverkade om vi skulle ta oss till elitserien eller inte.

Om vi går tillbaka i tiden lite grann till debuten i allsvenskan med Mora, vad är dina starkaste minnen från den matchen?
— När var det nu då? Jag minns faktiskt inte den första seriematchen med Mora, skrattar Hasse Hansson och fortsätter:
— Under första säsongen och under flera år framöver spelade jag ihop med Sven-Åke ”Såja” Jakobsson och Börje Marcus. ”Såja” spelade liksom jag under många år i Mora, men Börje var även väldigt bra i fotboll och spelade i allsvenskan där för både AIK och Åtvidaberg.

Hur såg ni Moraspelare fram mot daladerbyna mot Leksand?
— Det var alltid speciella matcher mellan oss och Leksand, men jag tror i första hand det handlade om stämningen mellan supportrarna på läktaren. Fast, å andra sidan, visst var det extra kul att spela dom här matcherna eftersom det alltid var utsålt.

Finns det eller fanns det en stark rivalitet mellan er spelare också vid sidan av planen eller var det mer på läktarplats som inte känslorna alltid kunde tyglas?
— Inte fanns det någon mer rivalitet mellan oss spelare i Leksand och Mora än vad det gjorde med spelare i andra lag. Många av oss Moraspelare spelade ihop i olika landslag med flera av leksandsspelarna. Det skulle inte ha fungerat om vi var i luven på varandra. Men visst fanns det alltid några i Leksand som ville bråka lite extra när det var derbyn, säger Hasse Hansson med ett lätt skratt. Det finns ju ganska många historier, bland annat om dusterna mellan Olle ”Mapa” Sjögren och Mats ”Tuppen” Lönn.

Varför tror du Mora inte lyckades återhämta sig och ta sig tillbaka till högsta serien före 2004/05 efter att ni åkte ur 30 år tidigare?
— Känslan jag har haft redan från den tiden jag spelade själv ända fram till idag är att det är väldigt svårt att ta det där sista lilla steget. Malmö visade på hur svårt det kan vara då man var mer eller mindre klar för elitserien inför sista perioden i sista matchen i kvalserien mot Leksand för några år sedan, utan att ändå lyckas gå hela vägen upp.
— Vi var nära i Mora under många år och vid något tillfälle skiljde det bara något mål från att vi skulle gå upp så det handlar mycket om väldigt små marginaler.

Förlorade landslagsdebuten

De blev spel i 25 A-landskamper. I december 1970 debuterade Hans Hansson för Tre Kronor mot Finland i Helsingfors. Tre Kronor förlorade med 5-4 men känslan att få dra på sig Tre Kronor tröjan i A-landslagssammanhang minns han mycket väl.
— Det var väl väldigt stort även om själva matchen kunde ha gått bättre. Vi var ute med Vikingarna (B-landslaget) och spelade när några av oss fick hoppa in i A-landslaget då några av Brynäskillarna i Tre Kronor var tvungna att åka hem.

Mats Hysing fanns med i samma lag när du debuterade, vet du om det är den första gången som två killar från lilla Morgårdshammar spelade för Tre Kronor samtidigt?
— Var han med då? Det kanske var så fast han tillhörde väl Södertälje då antar jag. Visst kan det ha varit den enda gången som två från Morgårdshammar kom att spela i Tre Kronor samtidigt. Fast jag är inte helt säker måste jag säga.

Du fick åka med till Japan 1972 för spel under OS i Sapporo under förbundskapten Billy Harris ledning. Hur var den upplevelsen?
— Det var stort givetvis med allt runt omkring som där vid ett OS.

Hur var stämningen i laget under en så lång turnering som trots allt ett OS är?
— Den var bra, inga problem alls. Det var sällan några problem då vi var ute med Tre Kronor, utan stämningen var alltid bra och killarna som var med var nästan alltid bra killar.

Det var genomskinliga sarger så man t o m såg benen på publiken som satt vid sargkanten. Det måste ha varit annorlunda att spela med?
— Det stämmer, det minns jag nu när du säger det. Men jag har inget minne av att det påverkade oss som spelade något speciellt. Fast visst var det annorlunda i alla fall.

Hur var förbundskapten Billy Harris som ledare?
— Han var väl typiskt kanadensisk i sitt sätt att coacha, men jag gillade Billy och hade inga problem med honom alls.

Hann du med och se några andra sporter när du var på plats under OS?
— Vi var väl iväg och såg Hasse Börjes från Rättvik åka skridskor och sedan var vi på någon skidtävling mellan träningarna och matcherna. Sådant blir lite extra kul att kunna göra under ett OS.

Har du aldrig gett dig på tränarrollen efter karriären?
— Det har jag aldrig gjort förutom att jag tränade något pojklag här i Mora just efter det att jag slutat som aktiv själv. Det har inte legat för mig riktigt det här med att vara tränare, jag är nog inte den sortens personlighet.

Hasse, jag vill  få ditt All Star Team med dom spelare du spelat med.
— Jag har spelat med både ”Honken” (Leif Holmqvist) och Christer Abris men av dom båda får det bli Abris eftersom han är från Dalarna. På backsidan måste ”Lill-Strimma” (Svedberg) vara med och sen får det bli Thommy Abrahamsson I landslaget spelade jag ihop med Mats Åhlberg och Anders Hedberg, dom båda får det bli och sen vill jag själv vara med dom här killarna och spela.